Att bli pappa -Gästbloggare

I nästan två år har jag varit blivande pappa. Barnet som dog med Emmas andra missfall hjälpte mig att tänka tanken. Den lille skrutten gjorde faderskapet åtminstone lite mer verkligt. Jag har tyckt det varit svårt att ”bli gravid”. Ni kvinnor har så otroligt mycket fysiskt som hjälper till. Vi måste föreställa oss att vi skall ha barn, ni känner det i hela era varelser. Problemet är inte helt olikt att tro på eller inte tro på Gud. Hur skall man kunna greppa något man själv inte upplevt? Men jag har försökt göra så gott jag kan. Mitt i sorgen efter vårt ofödda barn föddes i alla fall en god sak, jag har fått extratid att förbereda mig för faderskapet.

De är mycket som hänger på pappan, mer än vår kultur ofta vill medge. Den roll jag nu har tagit på mig är ett fundament för vårt lilla barns trygghet. När jag var 20 tog vi oss an ett gäng riktigt struliga 14-15 åringar i Falköping.  De var ofta hemma hos oss, på fritidsgården eller i kyrkan. De var helt enkelt i behov av tak över huvudet och vi försåg dem med det. Glömmer aldrig när de kom hem till oss och berättade glatt att de åkt pulka. Jag blev glad över att de rört på sig och frågade om de hade egna eller lånat? De svarade att de fanns ju att hämta i varenda villaträdgård såhär års. Lite som att palla äpple fast med gråtande barn.

En lustig sak med det här gänget var att de av många kallades för ett ”invandrargäng”. Märkligt med tanke på att hälften av dem var etniska svenskar. Men var de fattiga då? Nja några var det, men  de flesta av dem hade det okej. Det dröjde månader innan jag fattade vad som knöt dem samman. Det var papporna som förenade dem, frånvaron av pappor. Någon brydde sig inte, någon bodde på annan ort en annan hade tagit sitt liv. Deras gemensamma nämnare var att de var svikna, av pappor, ja av en sådan som jag precis blivit.

När det är dags för komedi på TV vet alla att flickan som den medelålders mannen får i säng har en trasig relation till sin far. Det har till och med en egen term ” daddy issues”. Tro mig DET skrattet sätter sig i halsen när man precis blivit far till en flicka.

Kanske är jag lite yrkesskadad som oroar mig för tonåren när jag ser det lilla miraklet. Men mitt bekymmer är att jag vet mer om vad jag inte vill vara som pappa än vad jag vill. Men jag har några goda förebilder och jag är läskunnig. Jag skall göra mitt absolut bästa för att förtjäna den där fulsöta muggen på en framtida fars dag. ”Världens bästa pappa”