Krisar mig in i allt -som vanligt!

Många skulle säkert uppfatta mig som positiv, men inte jag. Jag har nån slags unken negativ grundsyn som nästan alltid är det första som dyker upp i huvudet. Oroar mig för saker lååångt innan tillståndet är aktuellt, så när jag väl når den nya fasen/uppgiften är jag färdigoroad och kan verka rätt trygg och stabil. Andra blivande föräldrar verkar oroa sig för förlossningen. Det har jag inte gjort än. Och hoppas jag slipper. Däremot kan det ju uppfattas som aningen onödigt att titta på Uppdrags gransknings dokumentär "förlossningsskador," igår men äsch?

Nu oroar jag mig över hur jag inte ska bli en bitter hemmafru som gnäller hela tiden. När vi båda jobbar mycket prioriterar vi huset och hemmasysslor väldigt lågt, vilket ingen av oss trivs med. Men nu ska ju jag vara "mammaledig" inom en inte allför lång framtid. Hur gör man då? Hur delar man ansvar för huset? Alla pratar ju om hur de knappt hinner duscha under en hel dag med en bebis hemma. Och vissa renoverar sitt hus. Och har man inte sovit på natten blir ju risken för gnällighet betydligt större(inte bara hos bebisen)?

Och egentligen älskar jag ju att fixa hemma och göra fint och laga massa mat. Men är så rädd att jag hamnar i hemmafru-fällan, där min hjärna stannar och omvärlden känns totalt oviktig (inte för att hjärnan stannar hos alla hemma-fruar).
Ja ni. Jag hör av mig när jag blivit visare i frågan.

Idag är det en unik dag. Har inget alls inbokat på hela dagen. Har städat tvättstugan och nu viker jag tvätt. Tommy jobbar men slutar två, så eftermiddagen och kvällen är vi hemma båda två!!Kan inte minnas när vi var det senast. Känns väldigt trevligt!