Bebis tränar mig för vaknätter!

Ja nu är det slut på prinsess-sömnen:) Samtidigt som det är min förmåga att sova varsomhelst och hursomhelst som nog kommer rädda mig. Trots onda förverkar/sammandragningar och toabesök ca 4 ggr per natt lyckas jag ändå somna om tills nästa vända. Men nu blev jag akut tvungen att ta en mitt-på-dagen-lur för att stå ut och kunna göra nåt vettigt av denna måndag.

Igår skulle det har varit en Skön söndag?

Var heeelt slut i kroppen och hade massa hemmafix att göra innan veckan startar igen. Behövde städa och plocka och fixa. Men ville egentligen pyssla med barnvagnarna och vila mig. När jag fixar med spjälsängen eller vagnarna känns det lite som när jag var liten och bäddade ner nallarna i dockvagnenJ Lite overkligt ändå att vår juvel ska köras runt i vagnen eller bäddas ner i de söta lakanen, på riktigt! 

Men mer verkligt blir det ändå dag för dag. Det är fascinerande hur hjärnan följer med, under graviditeten. Det känns som om det var flera åååår sen jag oroade mig för missfall och mådde illa hela tiden och tröttheten gjorde mig mer eller mindre medvetslös. Finns förresten ett helt förfärligt kort på mig från den tiden. Skulle fotas för assistentjobb och mitt enda fokus var att jag måste få i mig nåt att äta så jag inte kräks;) Kände mig allt annat än vacker i början(det börjar ändra sig nu faktiskt!) och jag var svullen överallt och håret var platt och eländigt och naglarna bara flisade sönder sig. Och mitt i det skulle jag fotas för att en sekund lära mig byta STOMIpåse utan att kräkas. Hujeda mig. Är stolt nu över hur jag klarade alla de där dagliga motgångarna mensååå tacksam över att inte må sådär längre. Skönt också att inte kunna påverka den ekonomiska situationen så mycket, så jag kan ta det lite lugnare och jobbar t.ex inte extra som personlig assistent längre.

Trodde ni jag skulle lägga upp den bilden? den är KASTAD!

Vår lilla bebis har varit med om mycket. En liten globetrotter:) Åkt slalom i Stöten(eller åkt och åkt, åkte några få åk, men jag var DÄR;)och jag kräktes inte!), läger på Gullbrannagården, en vecka i Taizé i Frankrike, långweekend i Budapest, tonårslägervecka på Steninge(med akuten-besök och gipsad mamma) och nu i helgen var bebisen med på Finlandsfärjan;) Jag vägrar åka mer buss nu innan skrutten kommit. Det går nästan inte att sitta bekvämt nu både för foten och magen så nej tack! Har ironiskt nog aldrig åkt på så många långbussresor något år innan detta år, som gravid;) Stödstrumporna är mina vänner!

Blir emellanåt helt rörd över vårt kommande mirakel och att jag får leva det här livet tillsammans med min fina man. Insåg i helgen att jag ganska snart kommer få pussa de små fina fötterna som var snabba att visa sig på ultraljudet och som jag känner trycka upp mot revbenen och lungorna nuförtiden. 

Älskade lilla barn. Jag känner dig inte än, men jag älskar dig redan. Det är inte så mycket jag vet om dig. Men jag vet att du verkar må bra och att du är väldigt välkommen till oss. Jag vet också att du blir lugn när jag rör mig och sprattlig när jag lägger mig och vilar. Jag tror att du är piggare än jag på kvällen, precis som din pappa. Du verkar gilla de flesta formerna av musik, allt från Taizémusik till ösig discomusik och till och med när jag sjunger. Då ligger du och myser eller sover du kanske? Den som känner dig bäst är Gud. Han har varit med ända från början och sett till att du är så underbart skapad.

Nya regnskyddet till vagnen/vagnarna. Inte för att det ska regna men om vi skulle åka nånstans där det regnar kan det ju vara praktiskt:)

En av fyra mössor jag köpt. Ska tydligen vara lite trixigt att hitta nån som passar så jag har köpt fyra olika typer:) men detta är favoriten:)  

Är lite orolig för mamma och pappa! de är på Kreta på semester och mamma har ramlat. Sen min gipsade fot har jag börjat känna med folk som skadar sig. Man kan inte förbereda sig. Helt plötsligt MÅSTE man bara finna sig i sin situation och lösa det så bra man kan och dessutom måste alla runt omkring också anpassa sig. Höll på att gå fram till en tjej på båten i helgen som hoppade på kryckor och säga "jag vet hur det känns", men det kändes fånigt. Men jag är så oerhört tacksam över att jag numera bara linkar lite kombinerat med gravid-vankning. Jag är fri! Kan köra bil och klarar mig själv. Nu behöver jag bara bli lite normal-ompysslad emellanåt:)