När lillen kom till jorden

 -Det var en kall vinternatt i januari.

Framåt fredagen började jag ana att någonting stort var på gång. Molande mensvärk hade kommit och gått och jag var helt plötsligt väldigt pigg och full av ork, trots min klumpiga kroppshydda:) Gick och la mig på fredag kväll med den konstiga känslan som det innebär att inte veta om det är i natt vi ska springa runt och packa det sista, ringa barnvakten och ge oss iväg till Värnamo? eller nästa natt? Sov precis så dåligt som man gör som höggravid och att den blivande storasystern låg som ett gosplåster, gjorde ju inte saken lättare. Ungefär 03,30 vaknade jag av att vattnet gick. Ställde mig upp och blev helt pirrigt fnissig och viskade jättehögt till Tommy att ”Nånting rinner ur mig”!! Ringde förlossningen och fick tid för undersökning på förmiddagen och de tyckte jag skulle lägga mig och vila. Tokvaken var jag och började planera och fixa. Glädjen över att min fina vän Sara erbjudit sig att ta E ”vilken tid på dygnet som helst” var så skön att ha med sig. Har bokstavligen oroat mig för vem vi skall lämna henne till, ända sen jag blev gravid. Ringde Sara och mina föräldrar kring halv åtta-tiden och mina föräldrar gjorde sig klara att åka ner väldigt fort.

Vem är du därinne?

När vi kom in på undersökningen var alla små värkar och sammandragningar som bortblåsta. Jag hade inte varit så rörlig på länge och jag misstänker att vattenavgången liksom lättade på trycket. Vi fick order om att komma tillbaka kl.14 och den fina barnmorskan var säker på att det kommer dra igång av sig själv, så vi inte skulle behöva vänta till den planerade igångsättningen morgonen efter.


Mina föräldrar hade redan hämtat E hos Sara och vi visste att hon hade det så bra som hon bara kunde, så jag &Tommy fick några fina timmar att spendera själva i Värnamo. Vi åt på café, tvättade och tankade bilen, handlade på Öb, kollade in nya Granngårdenbutiken(inte helt normalt) och fick lite värkar lite här och där, totalt oregelbundet. När vi kom tillbaka för undersökning, var läget samma som innan. Heldött på kurvorna och bara nån enstaka mycket kraftig värk. Då bestämde vi oss för att köpa semlor och åka hem till familjen. Det belv några mysiga timmar innan värkarna började på allvar. Skönt att lillan hade somnat då för jag vet inte riktigt hur hon hade reagerat på att jag hade så ont. Så cirka kl.23var vi inne igen och denna gången var jag betyyydligt mer påverkad;) Var öppen endast 2-3 cm men fick ganska snart gå in på förlossningssalen för att äntligen få lustgas. Visste sen förra gången att jag gillar lustgas, eftersom man kan styra det själv och hör allt som sägs, men ändå får vara i sin egen bubbla.

Vårt älskade bustroll

Fick ett intensiiiivt värkarbete och när det var dags att sätta epiduralen hade läkaren bekymmer med det eftersom man måste ligga helt stilla då. Helt stört omöjligt när man har värkar så på tredje försöket fungerade det och det tog lite för lång tid, för att det skulle kunna nå maximal effekt. Helt plötsligt startade krystvärkarna. Det var inte nåt litet tryck utan ett gigantiskt tryck som tog över hela kroppen. Jag upplevde det som om det enda jag kunde göra var att trycka, fast jag inte skulle det utan skulle ta det lugnt och andas. ALLA i rummet upprepade "andas Emma, andas Emma". Jag blev tokirriterad och då förstod de att jag hade hört vad de pratade om:) Klockan 01,40 såg den lilla pojken dagens ljus. Så otroligt underbart att det var över och så skönt att det denna gången tog hela sex timmar kortare i förlossningssalen! Barnmorskan förklarade förloppet som en exemplarisk förlossning, och jag skulle väl förklara den som överkomlig:) Så blev vi alltså två-barns-föräldrar! En pojke och en flicka. Trodde knappt jag kunde bli en pojkmamma (av nån anledning) så jag blev lite förvånad faktiskt! Men så spännande att se hur en pojkvariant av oss blir?

Så föddes du, vår älskade prins, den 26e januari 2014. Fyra dagar innan beräknad förlossning, precis som din storasyster. Du var 51 cm lång och vägde 3885g.

Denna förlossningen upplevde jag inte alls lika känslosam och traumatisk som min förra. Jag hade fruktansvärt ont men tack vare att jag hunnit bearbeta och prata om min förra upplevelse, så klarade jag detta bättre. Dessutom hann barnmorskan prata lite med mig efteråt vilket kändes skönt. Hela förloppet hade jag min älskade flicka att tänka på. Det häftiga i att vi skulle få uppleva det fina med att lära känna en person till, se alla hans bus och framsteg och få älska en lite person till så mycket gjorde att jag orkade lite till<3

Lilla knyttet, finaste av gåvor ifrån Gud<3

 Det tog nästan fem timmar innan vi fick flytta över till BB. Under vänt-tiden vilade vi pyttelite, ringde runt till familjerna, åt det berömda smörgåsfikat, tog väärldens goaste dusch och precis när jag var som renast tog de ur kanylen ur handen och då sprutade det blod över lillens säng, mig och golvet. Barnmorskan såg lagom road ut;)

Den obligatoriska mack-fika-bilden. Jag är nog den enda som inte tycker detta är så galet glamoröst? Var är LYXmaten när man klämt ut ett barn liksom??Var hungrig i flera dagar efter förlossningen;)