Lilla globetrottern

Lillchefen i familjen minglar fint med ungdomarna. Kidsen vi jobbar med plus de i storfamiljen gillar verkligen vårt lilla underverk. De har ju också väntat och drömt om henne och följt graviditeten. De är väldigt noggranna och rädda om henne och klarar till och med att hantera en liten eventuell spya;)



Please, bortse från spyan på benet;)

Samtidigt har några av tonårstjejerna har också funderat och oroat sig inför sina framtida graviditeter och huruvida magen och kroppen förstörs eller ej. De är ju i en ålder då kroppen är oerhört viktig och då får jag en chans att berätta hur häftigt det är att kroppen fungerar och att bebisen kan få allt den behöver för att växa till. Att jag även försonades med min kroppsform säger jag inte till dem, det får de märka själva. Men det har jag verkligen gjort. Har ju alltid varit mullig och kommer väl mer eller mindre alltid få kämpa mot vikten, men jag är så tacksam över hur min kropp fungerar och jag kunde bära vårt lilla underverk under mitt hjärta och ge henne det hon behövde/behöver.

Lilla E hänger med Amanda, Max och Mimmi



 

Och de tonårstjejer som uttrycker en längtan efter en egen bebis i detta nu, får jag möjlighet att förmana lite och påpeka nackdelarna .....

Tonårskillen jag skrivit om förut, som brukar vara lite störig och tex visa rumpan lite för ofta, har ju vid ett flertal gånger frågat frågor om graviditeten på sitt lilla vis som "när ska du föda egentligen?" osv. Idag var han föga intresserad av vårt underverk men när vi skulle gå hem ställde han sig och tittade in under sufletten och peppade lilla E att bajsa så mycket hon kunde så vi fick lite att göra;)

Tommy -uppe vid taket!

Igår var vi i Värnamo med ett gäng och provade på klättring på vägg med sele. Jag var med förra gången men denna gången fick jag avstå själva klättringsmomentet(och den sjuuuka träningsvärken;)), både för lilltjejen och min fots skull. Min fot är inte helt bra än och när man klättrar har man ju fötterna lite snett för det mesta, så jag får vara med nästa gång. Men Tommy vågade och jag är riktigt imponerad. Han är ju höjdrädd, men sen hans svensexa-gäng tivingade upp honom i höghöjdsbanorna, har han vågat mycke mer.

Igår var det söndag. Dagen bestod av nogrann planering. Tommy skulle leda gudstjänst och sen var det årsmöte i kyrkan. Jag skulle hoppa in som ängel i juldramat i Svenska kyrkan och dagen skulle avslutas med att storfamiljen kom på besök på varma mackor och test av glassmaskinen Tommy fick i julklapp. Av alla de inbokade sakerna lyckades vi bara med testet av glassmaskinen, för influensan totalt klubbade ner mig. Var på cafét med ungdomarna till kl.21 i lördags, hade jätteroligt men konstigt ont i armen. Packade in lillan och var helt slut efter promenade hem. Sen verkligen flög influensan på mig och jag var helt väck ett dygn. Massa feber och ont i armarna. Kunde inte ens lyfta lillisen så Tommy var hemma och skötte allt och liksom levererade lilla E för amning, där jag låg däckad för stunden. Man ska tydligen amma, för då får hon i sig antikroppar i den lilla kroppen. Men redan idag, måndag är jag betydligt piggare, så vi vilar vidare och gläds åt att den värsta stormen troligtvis dragit förbi.

Ps. ursäkta bildkvalitén. Har fått fota bilder med mobilen för att ens få in dem i texten. Krångel. ds